Tänkte bara skriva av mig lite här.

Alla vi träffar nog någongång dendär speciella kompisen som vi älskar från första stund, man vill göra allt för personen och absolut inte mista hen, åh en underbar känsla!

Men allt kan inte vara föralltid.. vissa har en väldigt tur på den fronten och det blir föralltid, men jag är en person som har ganska otur har jag märkt.
Idag förlorade jag den mest värdefulla SSO bästisen jag haft, det var inget jag ville utan något som jag kände var dags, för när man märker att personen börjar komma ifrån en och man har gjort allt man kan.. då ger man upp.
Man kan inte längre möta och se på sin bästa vän som skrattar och är glad med sina andra vänner och helt glömt bort en själv det går bara inte, jag visste att detta skulle hända med hen och jag försökte förhindra det men.. jag betydde inte tillräckligt mycket för hen för att lyckas rädda allt.

Allt kämpande för hen fick mig svag, och allmänt deppig.
Jag insåg idag att det inte längre gick så jag sa till hen att.. nu är det över.

Du var för upptagen för att märka.. vad som hände.. :(

Tack för tiden, du vet vem du är.. kommer alltid älska dig.. även om det slutade såhär.