Måste skriva av mig
Under hela min uppväxt så har jag haft svårt för folk, jag vet hur lätt folk dömer mig och även andra. Såfort jag ska passera folk som är i den "coola" åldern så fryser allt inom mig. Jag vet att folk gärna pratar, kollar och massor när vissa personer går förbi. been there done that. Jag har alltid dragit med mina vänner omvägar just för att slippa detta. Jag är livrädd för att bli dömd och jag är livrädd för allt.
Jag är en person som gärna kan visa min glada och positiva sida, men på insidan sitter jag och gömmer mig. Jag har alltid hört folk säga att jag borde gå och prata med någon. varje gång tänker jag "Nej det behöver jag inte, kommer jag dit så säger dom att jag inte behöver vara där". Jag ser mig inte riktigt som "pshykiskt sjuk" som jag borde göra, för jag är det på ett eller annat sätt.
Jag har de senaste dagarna börjat fundera på om det kan vara Social Fobi jag lider av, gjort tester på nätet som visar på att jag har det, pågrund av detta så känner jag att det är dags att gå och prata med någon, utreda det för det gör mig vardag så mycket svårare. Jag klarar inte ens av skolan. I början av min skolgång så kändes det väldigt bra och jag gillade klassen, men ju mer tiden gick kände jag hur en knut byggdes upp i magen, alla blev tightare och tightare. Det blev grupperingar och mycket drama eftersom att min klass består av en kille och resten tjejer. Jag kände mig bortglömd pågrund av att jag själv inte vågar ta plats. Såfort någon ens pratar med mig kan tankarna snurra i huvudet på mig "Pratar hon med mig för att vara snäll" "Vad tänker hon om mig" "Hon tycker nog jag är jobbig", massa negativt och jag blir helt spänd. Det blir speciellt jobbigt i grupparbeten.
Min praktikplats är det ända stället där jag har känt att ingen dömer, där finns det mindre barn och det viktiga är att ta hand om dom och hålla dom aktiverade. Ingen bryr sig om hur du klär dig, hur du ser ut eller vad du gör.
Nervositet inför muntliga redovisningar är nog snarare regel än undantag och det är väl få som gillar att göra bort sig. Men för en person med social fobi handlar det inte om lite nervositet, utan om en stark rädsla, en rädsla för att bete sig på ett pinsamt sätt eller för att visa tecken på ångest.
Antingen undviks de fruktade situationerna helt, eller så uthärdas de under intensiv ångest eller plåga. Hos vuxna är det inte ovanligt med panikattacker, medan barnens rädsla kan ta sig uttryck i form av gråt och vredesutbrott eller så blir barnet stelt av skräck.
Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att det handlar om att man är rädd för hur man ska uppfattas av andra människor, och man vill oftast inte framstå som nervös, inkompetent eller klumpig. Alltså är man orolig för att andra ska märka att man rodnar, darrar på handen, svettas, stakar sig – eller svarar fel, snubblar eller spiller.
Detta beskriver i stor del av hur jag känner i många situationer. Jag minns speciellt när jag var tvungen att vara med på idrotten, hur rädd jag var för att göra bort mig och jag skakade och svettades och ville bara skrika ut av gråt. Men jag kämpade för att inte skämma ut mig och gjorde det bästa av situationen.
Det som även drabbar mig pga mitt mående är att jag gärna drar mig undan folk, och med detta menar jag folk från internet. Jag har väldigt nära vänner som jag endast pratar med via internet, de förgyller min dag och de dömer mig inte, dock så kommer förr eller senare den stunden då båda vill träffas. Då växet det en stor knut i magen,jag börjar svettas, skaka och jag drabbas rättare sagt utav panik. Jag vill ju så gärna träffa mina vänner, men jag vågar inte. jag vill inte bli dömd. Jag vill inte att de ska se hur jag lever, hur jag är IRL, hur min familj är. För tänk om det inte duger för dom? att jag bara duger att prata med men inte mer. Jag vågar inte ta det klivet. Jag vågar inte berätta för dessa hur jag känner och hur jag mår, för jag vill inte att de ska tro att det handlar om att jag inte vill. För det vill jag. Jag vågar inte och jag klarar det inte.
Det är ett stort steg att jag faktiskt klarat av att träffa 4 utav personer som jag pratat med över internet. Jobbigast var nog när jag fick besök från Kanada. Jag var väldigt rädd men jag vågade inte säga nej, och jag är så glad över det. För han var helt underbar.
Det finns så mycket att berätta, men texten skulle blivit så lång så jag valde ut vissa saker som jag tycker är viktiga. Jag vill att ni ska förstå att jag inte mår bra som person, just nu är det mycket press från skola då jag inte klarar gå dit och det trycker ner mig rejält, därav vill jag att ni ska veta varför uppdateringen kan bli som den blir. Sedan vill jag även att mina vänner ska förstå hur jag känner och att de inte blir besvikna, jag kämpar för att komma över detta men det är inte lätt.
Jag ska även ta kontakt med psykolog och min syster kommer följa med mig dit. Då får vi se om det är social fobi eller något annat jag har. Tack om ni orkade läsa texten. ♥
Du är stark Mandis! Älskar dig ♥
Gud va stark du är Manda, att du orkar driva blogg och klubb är något jag faktiskt beundrar nu. Även fast du har det så svårt så orkar du. Jag finns om du vill prata eller något och även om vi kanske inte känner varandra jättebra så finns jag, i alla lägen. Jag ser upp till dig Manda, för du är så stark💗
Hej Amanda!
Jag pratade med dig igår (tror du va brb). Men jag kände hur glad jag blev av att bara stå bredvid dig ^^. Hoppas att jag får chansen och kan fotas med dig någon dag. Du är en av min bloggande förebilder. (på sso). Hoppas att du läser detta :)
Kram Lizzie
Kolla om ridterapi kan vara något för dig!
Det är helt enkelt ridning i kombination med att man pratar med någon. Jättebra för folk med alla möjliga diagnoser, självdestruktiva beteenden, tvångssyndrom osv. Om du säger att du saknar hästarna så skulle det isåfall kanske kunna vara något?
Det är verkligen jättebra att du tagit det här steget. Att man upplever sådant som överensstämmer med social fobi vill jag dock säga kan förvärras just i tonåren. Då är det generellt sett mer krav på en från alla möjliga hörn och jag tror det är mer vanligt än ovanligt att man känner sig rädd för vad andra ska tycka om en. Man börjar bli vuxen och har inte riktigt blivit bekväm vid den rollen än.
Säger absolut inte att det bara har med saken att göra, det jag vill framföra är dock att du inte ska stämpla dig själv för att ha social fobi, utan att istället se vad det är som du känner i vissa situationer och hur du kan få hjälp att förbättra det du vill förbättra.
kämpa på Manda!♥ efter du har varit vid en psykolog så försök att komma tillbaks eller ta den tid du behöver♥
Om det är äkta vänner som vill träffa dig så kommer dem inte döma dig, en äkta vän bryr sig mer om vem du är än hur du ser ut o.s.v, och kommer inte döma dig eller din familj :)
När jag läser denna text blir jag ledsen, ledsen för att du mår så här. Jag känner igen mig själv lite. Till exempel då jag kanske cyklar i byn där jag bor, man brukar säga "alla känner alla" och just därför känns det som att man måste hälsa till alla, även till de man kanske inte riktigt känner. Jag känner mig så himla rädd och orolig när jag ska passera någon.."Tänk om min röst låter skakig, tänk om mina kläder inte duger?" Det är tankarna som åker runt i mitt huvud. Om jag skulle välja så skulle jag försvinna just den stunden och låta någon annan vara mig, just för att jag är så rädd för att bara säga ett enkelt ord; hej! Denna kommentar var inte menad att handla om mig men du märker ju att andra även känner sig likadant ibland. Min känsla är ju inte din känsla men det är något på samma väg ändå, kanske bara inte på samma sida.
Jag, personligen tycker att du alltid verkar så snäll och underbar, du verkar ha en sån fin personlighet! Jag vet inte om det betyder nått för att komma från en person som du ej känner men jag är verkligen seriös och menar det jag säger! Jag har inte träffat dig IRL så då vet jag ju inte hur du är men I bet that you are wonderful! Jag är inte bra på att skriva sånt här, är bättre på att uttrycka mig muntligt men jag hoppas att du i alla fall förstår en del av det jag försöker framföra.
Det är bra att du tänker åka till en psykolog för att få hjälp, jag har själv förr varit på terapi (det är inte samma sak jag vet men det är ändå lite liknande), terapin hjälpte mig något enormt när min pappa och syster dog och idag mår jag väldigt bra och är glad över att jag tog steget och gick på terapi.
Du är stark Amanda! ♥
D=... OJ! jag förstår helt och hållet<3 min lärare har: 6 barn (4 riktiga,2 foster barn som har haft det svårt),tränar kung fu, lär ut kung fu, är med i ett sälskap som kallas lajv,en hund och en klass som han ska ta hand om, och han ser tröttare ut för varje dag men han kämpar säkert för att hålla allt uppe. det jag skulle komma in på var: att jag beundrar dig, hur du håller allt uppe och fortfarande orkar kämpa och jag har en känsla av att allt kommer lösa sig. jag hoppas att allt kommer lösa sig. börja rida igen vetja och om du tycker du är för gammal så säger jag bara att min mamma ( 45 år) har ridit sen hon var typ 9 år och rider fortfarande. du kommer säkert f
oj råka skicka comenten utan att skriva klart, här kommer resten xD: få kompisar där och glömma allt på hästryggen. JAG BEUNDRAR DIG! KOMMER ALLTID ATT GÖRA OCH ALLDRIG SLUTA!
hoppas verkligen att det löser sig<3!
Hej:)
Jag känner mig så ledsen nu när du skriver detta.Alltså inte att du har gjort fel utan att jag tycker synd om dig.Manda,du är en bra person och om du är rädd för att bli utskämd eller så så tycker jag att dem som inte gillar dig ja dem kanske inte bara är den sorts person som du är.Jag tycker att du är jättesjyst.Jag hade velat bli vän med dig.Jag säger inte bara så för att bli känd utan för att få dig på bättre humör.Och det var en tid när jag kände såhär i sso.Ingen ville prata med mig.Så jag tog min starthäst och gick upp på min favorit plats.Sen pratade jag tyst för mig själv med silverprincess(min starthäst) och det kändes lättare.Jag berättade allt för henne och det kändes som att hon förstod mig.Jag kommer ihåg när min dator laggade och då fick jag panik.Det var under ett MLC och jag hade aldrig vunnit.Men rätt som det var så styrde hästen åt det hållet.Min tangentbord ja det laggade med.Så då kändes det som att hon hjälpte mig.Nu känner jag 2 riktigt awesome kompisar.(inte IRL)Det är Ada Swiftlund och Inez Flowerforest.Hoppas att du mår bättre:)
Att ta kontakt med en psykolog är ett jättebra steg, man behöver inte vara sjuk för att prata med någon. Men om man märker av att ens tankesätt och beteende påverkar ens liv negativt är det ju jättebra att prata med någon som är helt utan fördomar och med kunskap att ge dig verktyg att hantera tankarna och känslorna. Däremot är det inte sådär jättebra att göra diverse tester på internet, visst kan de ge en fingervisning om va man skulle ha problem med men ärligt talat så passar de flesta människorna in i flera diagnoser när man gör liknande test, även om man inte ens har dem så diagnosticering är bättre att lämna till en utbildad person.
Sedan (och det kan låta lite kliché) går mycket av problemen över ju äldre man blir, allteftersom man blir tryggare i sin egen identitet så släpper mycket av ångesten. Jag kan inte säga vare sig bu eller bä om du skulle ha Sociofobi, min man har det och det räknas rent generellt inte som en sjukdom men visst är det handikappande som bara den, det är ju en fobi som inte riktigt går att undvika. Jag upplever det i perioder men då som en effekt av en bakomliggande sjukdom. Men med rätt hjälp så blir det bättre, och du förlorar ju ingenting på att försöka be om hjälp.
Jag måste säga att jag har känt såhär också. När jag var liten. Eller iallafall på idrotten i skolan och jag är lite så fortfarande. Jag var/är så rädd för att göra dåligt ifrån mig på idrotten. Jag är väldigt dålig på det och när jag var liten kunde jag ärligt talat låtsas att jag var sjuk bara för att slippa idrotten. För bara några dagar sen fick några st i klassen en annan tjej att gråta osv. Alla i min skola dömer varandra. Mina närmaste vänner dömer mig, det vet jag. Men på internet, SSO, har jag träffat 2 personer som verkligen förändrade mitt liv. Rose Greenhill och Filippa Goldforest är mina bästa vänner idag och jag ska träffa Filippa. Konstigt nog känner jag mig inte det minsta nervös för jag vet att jag kan lita på henne. Rose och Filippa kan prata med mig i flera timmar, långt in på natten. Det är de som gör att jag är den jag är idag. Jag blir hemskt ledsen av att läsa denna text, jag har känt precis samma sak. Jag hoppas att allt blir bättre ♥ Kärlek till dig
Jag förstår att du tycker det är jobbigt :) Fast jag kan ju tyvärr inte förstå dig till 100% eftersom jag inte har samma "skräck". Jag tycker också att det är väldigt jobbigt att stå inför klassen och prata, det är liksom inte att det är något fel för det på mig. Jag vet inte varför jag är så nervös, kanske för att man ska stå inför alla med undrande ögon haha^^. Men det har blivit bättre ;)
Och eftersom det är din fobi förstår jag att det måste var grymt jobbigt.
Hoppas du vet att om man har riktiga vänner så bryr de sig inte i vad du har på dig mm. Utan att du är bra som du är!
Kram Bella
Jag förstår att du tycker det är jobbigt :) Fast jag kan ju tyvärr inte förstå dig till 100% eftersom jag inte har samma "skräck". Jag tycker också att det är väldigt jobbigt att stå inför klassen och prata, det är liksom inte att det är något fel för det på mig. Jag vet inte varför jag är så nervös, kanske för att man ska stå inför alla med undrande ögon haha^^. Men det har blivit bättre ;)
Och eftersom det är din fobi förstår jag att det måste var grymt jobbigt.
Hoppas du vet att om man har riktiga vänner så bryr de sig inte i vad du har på dig mm. Utan att du är bra som du är!
Kram Bella
Manda♥ Jag hoppas verkligen du kommer över detta och du ska bara veta att dina vänner finns där för dig, de tycker inte illa om dig det kan de bara inte göra. Och särskilt inte jag♥ Du driver denna blogg för att dela dina tankar och det är inte många som gör det.. Du gör det här för oss. För det är verkligen inte många som orkar skriva en sådan här text bara för OSS. Jag orkade läsa denna text för att jag visste att det inte skulle bli något onödigt att läsa.
Jag vet att du är stark Manda, jag vet att du kan komma över din rädsla, bara tro på dig själv. Och kom ihåg jag finns här♥♥.
Manda♥ Jag hoppas verkligen du kommer över detta och du ska bara veta att dina vänner finns där för dig, de tycker inte illa om dig det kan de bara inte göra. Och särskilt inte jag♥ Du driver denna blogg för att dela dina tankar och det är inte många som gör det.. Du gör det här för oss. För det är verkligen inte många som orkar skriva en sådan här text bara för OSS. Jag orkade läsa denna text för att jag visste att det inte skulle bli något onödigt att läsa.
Jag vet att du är stark Manda, jag vet att du kan komma över din rädsla, bara tro på dig själv. Och kom ihåg jag finns här♥♥.
Heey bästa manda =) jag hoppas att du mår bättre när du pratat med psykologen. en gång på min idrott när vi hade innebandy (alla i min klass utom jag går i innebandy) så kände jag mig helt konstig och det kändes som om alla hatade mig bara för att jag inte gick i innebandy o.O så vips blev min innebandy klubba till en häst! =D (ett förslag, prata med din starthäst! de förstår det mesta)
Kom igen! Du är stark nog att klara det här det vet alla vi läsare som följer din blogg.
Du är verkligen inte ensam om att känna som du gör <3, jag menar bara att det är inget fel att känna det du gör, många vågar bara inte prata öppet om det. Jag har själv en del problem med mitt inre och jag kan verkligen råda dig att ta vara på din kropp och lyssna på den! Ta hjälp av någon kunnig med dina känslor, det är inte bra i längden att gå runt och bära på en massa tankar och ångest, det blir bara sämre. Jag tycker du är modig som vågar erkänna dina brister och problem, även att du faktiskt tar det du känner på allvar. Jag vet att jag bara är en i mängden som skriver till dig men jag hoppas verkligen det ordnar sig för dig <3
Läst igenom denna text kanske 5 gånger nu?
Jag känner igen mig verkligen, jag är också en sådan som hatar att vara bland människor för att jag är rädd för att göra bort mig o är sjukt osäker på mig själv. Brukar inte ens våga att gå på bussen själv för att man får alla blickar på sig och det är sjukt jobbigt att tex ringa en man inte känner riktigt.
Stay strong <3
Du är så stark, tro mig! Jag känner igen mig väl i många situationer som du beskriver, jag är otroligt osäker på mig själv, tänker ofta, att om någon kanske viskar. "Dem pratar säkert om mig, för att jag är så.." Jag ska alltid nedvärdera mig själv, jag har det svårt i skolan, för är så otroligt osäker på mig själv. Jag har en "sjukdom" eller åkomma som heter OCD. Jag kämpar med den varje dag, med min kräkfobi och rädslan för att bli sjuk. Jag tvättar händerna onormalt mycket och jag räknar i huvudet, måste göra vissa saker för att det ska "kännas rätt". Jag är ska också komma i "utredning" för att BUP som jag har kontakt med, för de tror att jag har lite asberger (stav) syndrom. Allt det här är ju inte något jag ror över, OCDn kan jag träna bort, men jag får leva mitt liv så gott som jag kan! Ibland vill jag bara försvinna, men jag har så himla underbara vänner som stöttar mig, och det vet jag ju!
Ledsen, behövde också skriva av mig lite.
Jag tycker verkligen att du är så himla stark, glöm aldrig att du är såå bra, precis som du är! ❤️
Awe :( Förstår dig helt och hållet, tror nämligen att jag har social fobi själv. Dock vågar jag inte gå och kolla upp det.. Jag tänker inte säga åt dig att komma över rädslan och tro på dig själv, för det funkar inte så. Jag vet, visst ska man tro på sig själv, men har man social fobi så är det ju svårare än så. Fortsätt bara att kämpa, jag finns om du vill prata. Vet exakt hur du har det. Senast idag låtsades jag vara sjuk för att slippa åka bussen själv till min skötponny. Hitta någon du litar på och prata om det..! Det blir mycket lättare då! Men annars får du bara fortsätta kämpa på och träna. Jag vet hur jobbigt det är, fick en panikattack när jag hade muntliga nationella prov i grupper. Jag var på väg att börja gråta och satt och hyperventilerade. Prova att skriva dagbok om du inte vill prata med en kompis om det. Där kan du skriva varje dag hur du har känt dig och bara helt enkelt skriva av dig. Jag är själv en väldigt glad tjej och ingen i klassen skulle nog tro att jag har Social fobi. När du gör dina test på internet om social fobi, skriv ner resultatet i en bok och skriv datum. Efter några månade kan du göra testet igen och kolla om det har ändrats något, om det har blivit bättre eller sämre. Jag hoppas iallafall att du läser det här och att du vet att du inte är ensam. Om du vill prata av dig så finns jag när som helst ♥
Fina du. Jag vet precis hur du har det. Du beskrev i stort sett en stor del av mig och mitt liv, mitt mående, under hela min skolgång när jag var yngre. Även nu som 26:åring upplever jag fortfarande en hel del utav de problem som jag hade förut. Dock inte lika kraftigt nu som då. Du är stark som såhär ung kan tänka såpass klart som du gör och kan förstå vad som är fel och våga söka upp hjälp. Ju tidigare du gör någonting åt det här problemet ju tidigare kommer du att må bra. För mig tog det tills jag blev 21-22 år gammal för att förstå att det var någonting som var fel men att det inte var jag som person som var dålig. Envis som jag är hann jag bli 23 år gammal innan jag förstod att jag inte skulle ta mig ur det här ensam och sökte professionell hjälp för mina problem. Jag var också sjukt rädd för att bli märkt "psykiskt sjuk", men det berodde på att det under hela mitt liv har funnits en hel del sådana där problem i min familj och släkt. I och med att det tog så lång tid för mig att acceptera att jag behövde söka hjälp för mina problem så är jag just nu fortfarande under behandling och rehabilitering. Men jag känner mig redan mycket bättre och mina problem är hälften så svåra nu som det var förut. Stå på dig och sök den hjälp som du behöver. Det kommer att ta ett tag innan du hittar rätt hjälp som passar just dig. Men när du väl har hittat rätt kommer du bara att må bättre och bättre även om det ibland kommer att komma bakslag. Håll kvar din styrka och tro på att du kommer att lyckas vinna över det här så blir det bra till slut. Med rätt stöd och arbete kommer du att våga möta din fobi och komma över den. Fortsätt att vara stark och var inte rädd för att söka hjälp. Du är en mycket smart och intelligent ung tjej som redan har känt igen din fobi och kommer att vinna över det här.
Om det jag har skrivit är väldigt flummigt och lite halvt svårt att förstå... beror det på att det är tidigt på morgonen och jag har inte hunnit dricka mitt morgonkaffe än. x)
Jag förstår dig verkligen, jag är själv väldigt mycket "Vad kommer de tycka om mig, är jag dum och ful" och så vidare. I alla fall, den här kommentaren är till dig, och ska därför inte handla om mig, även om det ofta blir så.
Jag tycker du är så modig och stark. Att du vågar möta din sociala fobi(om det visar sig att du har det). Jag vet, du skrev att du inte klarar att vara i skolan på grund av detta. Men jag menar det att du vågar acceptera att den finns där och försöka kämpa emot den. Och jag tycker att du är modig för att även om du är rädd för att folk ska döma dig, fortsätter du.
Efter det här inlägget som du skrev har du verkligen blivit min idol. Jag hoppas att du vet att många finns där för dig, för jag vet att du har många som kan stötta dig.
Jag ber om ursäkt om detta är en helt flummig kommentar och det kanske ser negativt skrivet ut(det händer ibland), jag menar väl.
~Riktiga vänner drar inte upp dig, riktiga vänner faller med dig.
Jag tycker att det är starkt av dig och skriva hur du känner och tycker. Jag tycker att du va modig att du förklara som man vet och om jag skulle ha träffat dig så skulle jag tycka att du va helt undebar som kompis det är det som du är bra på att skriva,Rida, blogga ( Jag skulle aldrig själv inte orkat skiva så ) Och jag tycker du är jätte modig // Selma
Du är fantastisk! Du vågar leva i verkligheten. många gömmer sig för verkligheten, men du är stark. Jag tror det var bra för dig att få skriva ner dina känslor, men det är också bra för andra att veta hur vissa känner, och av din text tror jag många kommer tänka om hur dom möter personer dom inte känner. Jag i alla fall är imponerad av din text, hur stark du är trots att du rädd. Du är fantastisk, helt underbar. Tänk om alla var som du, vilken drömvärld det skulle vara att leva i! <3
Nästan varje gång jag är på t.e.x mcdonalds (Exempel äter inte så ofta på mcdonalds) så känns det som om alla tittar på en o.o Liksom som om ALLA viskar och tittar på en (Fast INGEN gör det...)
O.O
Lilla du <3
Du är så stark. Jag har en psykolog själv och och pratar med henne varje dag. Jag vet att du kommer må bättre. Du är en riktigt stark person, o du klarar av saker.
Jag hoppas verkligen de blir bättre.
Ida
